20 oktober 2008

Höggravid




Det är grejer, det. Dels så måste jag ju vara hemma och vila, så att blodtrycket håller sig på plats. Kombinera det med två barn, som varit sjuka sedan augusti, och ni hör det råa skrattet. Redan.
Som hjälp för blodtrycket har jag små illvilliga, oranga tabletter. De gör mig yr. Väldigt yr. Så pass att jag måste fuska och skjuta på dem för att alls komma iväg till barnmorskan (som ska mäta det fuskade med blodtrycket), till blodtrycksmottagningen eller för att hämta och lämna på dagis/skola/fritids.
Dottern är iofs lycklig över att numera få gå de knappa hundra metrarna själv till klassrummet. Om både hon och lillebror, mot förmodan, är friska, så står jag dubbelvikt nere i dagisbacken och ser hur hon går in på skolgården, glatt vinkandes. Jo, för sammandragningar har man ju också, när man väl rör på sig. Träna träna, även om det bara är delar av kroppen.

Nåväl. När man vilar, och är höggravid, så bränner man inte mycket socker. Nä.
Då går sockret upp. Och man känner sig som en bov om man någon gång tar ett glas juice för att vakna till, eller äppelmos på havregrynsgröten, och inser att nu blir bebisen en stooor heffaklump som inte kan komma ut. Nånsin. Då får man äta sockerfritt istället, och en massa bönor och ärter. Och det är ju kul, för de hjälper till med att lösa det som järntabletterna har ställt till med i magen; stopp i trafiken.
Eller så låter man bli att äta de superfarliga sockerersättningarna som aspartam och liknande bebisdödare, och låter magen stå still.
Då måste man till slut låta järntabletterna vara i fred. Tills det är ordning på bebistorpet igen.
Men utan järnet, så blir man fasligt trött, och ligger och trynar hela dagarna - för på nätterna nattar man ju om sjuka, mardrömmande barn. Om man inte ligger och planerar allt boande som någon annan vuxen, mig närstående i familjen måste orka med att verkställa, eftersom jag inte orkar ta mig uppför trappan, utan att göra två pustande pauser på trappstegen. För bebis KAN inte komma innan de stora barnen har varsitt rum, och hur sjutton ska vi hinna byta ut typ allt i undervåningen på två månader? Just det.
Och ligger man och sover hela dagarna, så får man inte i sig någon mat. Och då blir man låg på järn. Och då vill man bara sova hela tiden. Vilket iofs kan hjälpa till med att ge lite sömn i ögonen nattetid, men som inte gör något för den hälsa som inbillar sig att den behöver frisk luft och dagsljus för att vara på topp.
Men vad gör väl en några månaders förkylning? Man kan ju numera få Rinexin utskrivet för sin från början täppta, gravida, nu också förkylda näsa. Inte så dumt.

På barnens förkylningar biter ingenting. Och jag varken får eller orkar ta hand om dem själv när de är sjuka. Så maken vabbar. Igen. Och igen. Himla tur att det var bönor, blodpudding och ärter som var den rekommenderade kosten! Billigt och bra. Synd bara att jag är den enda i familjen som äter sagda bönor och ärter.

Annars så undrar jag mest när Hemglass ska utöka sitt sortiment med färsk, hemkörd sushi? Och så spä på med några turer till i veckan.

2 kommentarer:

Catten sa...

Magen är så fin så fin! :)
Jobbigt med blodtrycket och yrseln, du gör så rätt i att vila. Och duktig är du som äter rätt också. Kram!

Béatrice sa...

Huvva huvva låter ingen höjdare med sjuka barn, blodtryck som inte vill som du vill och hemska järntabletter på det. Men nu är det "bara" 2 månader kvar tills pyret där inne skall titta ut så det är väl bara att bita ihop säga valfria trollformler och hoppas på att allt löser sig.

Själv var jag och fyllde på järn idag, rakt in i blodet mycket praktiskt. Börjar nästan bli människa igen.